Judarne Czys, Muddy Waters, Rolling Stones ...

Kan bara meddela att mellan Rolling Stones och Beatles är jag snarast Presley, derefter McCartney*. Att judar äro bra på musik är ingen hemlighet, men smakmässigt är det ibland ngt ... jag kan intet klaga på Heinrich Schenker eller Georg Riedel, men Czys och vissa typer klezmer äro ngt annat. Se förresten citatet från SVD Kultur/Nöje:

sparad länk = http://o-x.fr/2i7l

–Både judar och svarta ville samma sak, skaffa ett bättre liv och tjäna pengar. Pappa insåg snabbt att de svarta var som svenskar. De ville kunna ta en drink.

I mitten av 1940-talet startade Leonard Chess nattklubben Macomba Lounge på South side. Här hängde konstnärer, hallickar, prostituerade och jazzmusiker. Det dröjde inte länge förrän han fick frågan om det gick bra att spela in jazzgrupperna live.

Tillsammans med sin bror Philip köpte han 1947 skivbolaget Aristocrat, som hade kontrakt med blueslegenden Muddy Waters. Tre år senare döpte de om bolaget till Chess Records. Vänskapen mellan Leonard Chess och Muddy Waters blev själva stommen i den musikaliska inriktningen som via elektrisk blues ledde till rock’n’roll.

Blueslåten Rollin’ Stone med Muddy Waters 1950 blev ingen hit men med den tongivande elgitarren och den starka rösten var Chicagobluesen född. Rolling Stones skulle något decennium senare ta sitt namn från den låten.

Hvad var sednare Rolling Stones' stora hit? "I can get no ... satisfaction ..." (rythmiskt icke helt olikt den mkt bättre "We don't need no ... education ..." af Pink Floyd) och från dem kan jag knappast få ngn "satisfaction", nej.

Var det ngn som sade att rocken som judiskt fenomen var ett högerspöke? Och var det ngn som sade att kyskhet och anständighet vore en dygd praktiserad af judiska män - se då efter hvad historien berättar, jag tänker intet citera det.

Hans-Georg Lundahl
6-II-2011
BpI, Paris

*Mull of Kintyre ... men icke vegetarianism, får be!